Dag 3 Mina föräldrar

Mina föräldrar, en dalkulla och en västmanlänning.

De träffades när han gjorde lumpen och var på en biltur i Dalarna.. Han träffade en ung söt dalkulla och det sa klick. De gifte sig och flyttade till södra Västmanland till en röd liten stuga på landet. Först blev det en hund och sedan kom barnen, sex stycken blev det. Familjen flyttade till ett större hus och utökade familjen med hundar, katter, hästar och fler barn. Eftersom det är rätt stor spridning på oss barn, 21 år mellan äldst och yngst så har det aldrig varit direkt tomt i huset. Sen har vi försett dem med barnbarn, 10 st i dagsläget. Så det blir härliga släktträffar med folk i vartenda hörn av huset när vi är hemma allihopa.
Tyvärr så har vi spridit ut oss i Sverige så det blir inte så jätteofta, men vi lyckas då och då :)
Vi tar alla tillfällen vi kan. T ex när en systerdotter som bor i norra Sverige ska tävla i Globen, då reser resten av släkten dit för att få en chans att umgås ;) Bättre att resa 10-20 mil än 100 ;)

Tyvärr insjuknade pappa i ALS 2008 och gick bort i mars i år. Det är en stor sorg och saknad.. Även om man visste om att det skulle gå så när han fick diagnosen så var man ändå inte riktigt förberdd. Men jag är oändligt glad för att vi kunde vara med på slutet, att man fick sagt allt man ville säja, att alla fick möjlighet att träffa honom innan han gick bort. Alla syskon var hemma den sista tiden och turades om att vaka på nätterna och sköta om honom tillsammans med hemtjänsten. Han ville dö hemma och det fick han. Givetvis så var det otroligt sorgligt, men ändå skönt att ha fått vara med, hålla honom i handen, höra det sista andetaget, känna pulsen försvinna och se honom få frid, slippa kampen som var så hård och ojämn..

Nu är mamma kvar i huset med hund och katt. Envis som bara den försöker hon klara allt och vi hjälper till så mycket vi kan. Det är inte lätt att bli änka idag, man måste vara otroligt om sig och kring sig.. Pappas sjukdomstid var en väldig kamp både för honom och med sjukvården, att veta vad man behöver, vad man har rätt till är inte lätt att veta eller få reda på. Nu är det en annan kamp, mammas kamp för ett drägligt liv utan den man som hon levt tillsammans med i nästan 50 år.