Jag har haft svårt att få ihop bra och inspirerande inlägg sedan vi kom hem från Frankrike. Dels för att det varit en del att ta reda på och ta igen efter ledigheten, dels har det berott på en händelse som påverkat mig mycket, på olika sätt.
I lördags så var vi ju in till Kungsholmen för att titta när de stora tjejerna sprang halvmaran Kungsholmen runt. När tjejerna hade sprungit första varvet av två så åkte maken, svärfar och de minsta hem.
Jag gick bort mot målområdet för att ta emot tjejerna när de kom imål och fotografera det.
Plötsligt så ropade man i högtalarna efter sjukpersonal till målområdet.
Jag tänkte att det nog var någon som tagit ut sig för mycket och kollapsat vid målgången.
Jag vart så klart orolig att det var någon av mina tjejer så jag tittade mot målet.
Men jag såg inget så jag tittade lite längre ifrån målet och där såg jag det.
Ca 10 meter snett bakom mig så höll man på med hjärtmassage på någon som låg på gångbanan.
Det var 2 personer som jobbade för fullt medans deltagarna på väg mot målet sprang förbi.
Det stod en funktionär och några personer på sidan så att ingen skulle springa på dem.
Det såg helt makabert ut och jag undrade vad de som sprang förbi tänkte..
Först trodde jag att det var en tjej, men sedan såg jag att det var en ung kille, smal och vältränad, ca 30 år. Efter ett par minuter så kom ambulansen och man fortsatte hjärtmassagen, nu även med hjärt startare eller vad det nu heter.
Man hade nu hållit på i ca 10-15 minuter.
Man flyttade över killen till båren och flyttade honom mot ambulansen, med korta avbrott för hjärtstartsförsök. Det såg inte ut att ha någon effekt..
Ambulansen åkte iväg med sirenerna på.
Jag hade mycket tankar när jag stod där och väntade på tjejerna.
Funderade på vem han var, om någon stod någonstans och väntade på att han skulle komma imål eller komma hem. Eller om det inte var någon som saknade honom..
Jag funderade på hur hans morgon hade varit, vad han hade gjort, vad han hade tänkt..
Jag tänkte på att man inte vet vad som väntar och att man är dålig på att ta vara på den tid vi har!
Hur man ofta slösar bort tid, tid som man aldrig får igen på saker som inte är viktiga..
Dagen efter så stod det att han inte hade klarat sig, han hade dödförklarats på sjukhuset.
Det här har följt mig hela veckan, tankarna..
Förmodligen för att jag såg honom, såg när de försökte rädda honom, såg honom när de gick till amulansen och stannade för att försöka få igång hjärtat, såg hans ansikte, såg hur ung han såg ut..
Nu har jag äntligen fått ner det i ord och det känns bra.
Krama om era nära och kära! Ta vara på tiden!
Kram!!
